Nu är det ett par veckor sedan det blev tomt i mitt hus, jag var på resande fot när det hände...
Wilmis insjuknade på nyårsdagen och lades in på Bagarmossen, men ingenting hjälpte och hon svarade inte medicinen, blodet ville inte koagulera längre och de sa att det inte var mycket tid kvar och det fanns inget hopp mer. Att sitta på andra sidan jorden och ta ett beslut om att låta sin vän somna in är så bedrövligt sorgligt och osjysst...
Wilmis bodde hos Olof som tog hand om henne och min mamma åkte hem till mig och hämtade en fleecetröja som luktade Malin och de satt med henne och hennes favvonalle hela eftermiddagen.
När det var dags så ville jag att hon skulle få ligga i Discon, som hon uppskattat mer och mer på våra turer i skogen. Hon fick ta en sista åktur så hon skulle känna att hon visste att hon skulle få komma hem...
Hon orkade för första gången på flera dagar sträcka på halsen för att se ut genom bilfönstret och se på vilka äventyr hon skulle på, sedan åkte de till veterinären som gav henne sprutan. Hon somnade in bland sina vänner och fick frid i min mammas och Olofs knä.
Hon har haft ett bra liv med, sök, spår, räddning, jakt, helikopterturer, bus och många två och fyrbenta vänner.
Det var ju hon och jag på äventyr för jämnan.
Min sista bild av Wilma som etsat sig fast på näthinnan är från bakluckan i Land Rovern, sittandes förväntansfull och med öronen på spänn. Öppensinnad för nya äventyr med matte!
Vi var alltid på väg, Wilmis och jag, hon var alltid med, bilen, segelbåten, motorbåten, skid-skridsko-turen och vi trivdes ihop - på resande fot, Wilmis var en liten soffpotatis och en busvovve - samtidigt, det var det som var hennes kännetecken, hon hade en av - och på-knapp.
Hon hade något visst som gjorde att alla som träffade henne, till och med hundrädda föll för henne pladask.
Bananörat, Pilmis, Willie, Lipan, Lillgrisen, Wimlis, Filman, Pillieplutt-skrutt, allas och framför allt mattes Wilmis...
Här slutar spåret/Jag har gått hem
"Lord Baden Powell"
Inlägg
